Mars....
Solen värmer redan och det bådar ju gott. Förmodlingen ska vinterstormar vina runt oss flera gånger än, men ljuset har kommit och det är det viktigaste.
Helgen har tillbringats i tevesoffan för Malte som stundtals hostar helt okontrollerat .Sedan fick vi sällskap av Henrik och Johanna vid matbordet.
Tårarna fick ta sin plats.....men ack vad man tycker det är svårt att ge någon tröst. En älskad mamma finns inte mer.
Salladen såg ut som en blomma......
Att jag kommer att sälja gården och flytta är redan bestämt och den dagen ska jag dricka champagne tills jag storknar och tappar benen. Tanken är att behålla ena huset och bo kvar i det men samtidigt skulle jag vilja flytta långt åt helsike. Få något nytt jag kan vara nyfiken på. Men jag vill bo nära föräldrarna. De är båda 60+ och kommer behöva min hjälp framöver. För rätt som det är så är de borta. Då är det för sent. Mamma och pappa är ju så viktiga och man inser det mer och mer.
Vee, visst är det så, plötsligt så är allt över. Men jag som närmar mig de sextio med racerfart känner inte att jag vill "binda fast" mina barn, dom ska leva sina liv. Fast visst är jag tacksam att dom bor inom tvåtimmars-gränsen.
Läste någonstans: tårar är de dyrbaraste smycken vi kan bära. Finns mycket i den meningen fundera över.
Ibland finns ingen bra tröst, att finnas till kan räcka långt ändå....
Läste någonstans: tårar är de dyrbaraste smycken vi kan bära. Men ingen tröst är det när man mist någon man har så nära relation till....
